torsdag 17 januari 2013

Kan man kalla detta panikångest?

Det nalkas för att Snäckis ska börja dagis. 
Förr eller senare.
Tobias säger hela tiden att jag ska slappna av och att allt kommer att gå bra.
Dessutom tycker han att jag tar ut allt i förtid.

Jag dör inombords och jag känner en smärta i mitt hjärta över att ganska snart behöva lämna mitt lilla barn på dagis. Tack o lov kommer hon inte att behöva gå där hela dagar MEN jag känner ångesten krypa in under huden på mig.
Mitt barn. Mitt underbara barn. 
Jag ska alltså inte vara tillsammans med min lilla dotter 24 timmar om dygnet som jag varit hitintills?
Jag döööör.
Jag smäller av.

Jag har redan bävat för att år 2013 ska slå in och våren komma då hon börjar dagis.
Vad är det för fel på mig.

Jag ser inte alls det här som alla andra gör, att barnet kommer att utvecklas bättre, eller att barnet kommer att få det såååå roligt tillsammans med andra barn. 
Nä, fan jag gör inte det. Jag tror fortfarande att hon mår bäst av att vara med mig. PUNKT.
Vi leker och pratar hela dagarna. Vi är ute och leker i snön 1-1,5 tim om dagen. Vi går på biblioteket, åker till öppna förskolor, går på Rum För Barn i kulturhuset. Vi tar oss till Stockholms museet till Alfons Åbergs rum för barn. Vi går i leksaksaffärer och strosar omkring nästan varje dag på olika ställen.
Va fan, utvecklas inte hon då?

Nä,
Jag gråter inombords och mina ögon är svullna som utstående ägg. Jag fattar inte hur jag ska klara av den här separationen som komma skall...vet ej riktigt när, men förr eller senare som sagt.

God natt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar